Nedan bjuder vi på inledningen från En vandring på gränsen. Hela texten kan laddas ner i pdf-format HÄR. Obs, tyvärr har formateringen råkat komma bort så boken ser inte lika snygg ut som den tryckta versionen. Men texterna och bilderna finns kvar.

I min snart 55-åriga levnad har jag då och då hamnat i diskussioner om den gamla gränsen mellan Norge och Sverige på Hisingen. Påfallande ofta har diskussionen kommit igång vid middagar och andra uppsluppna tillfällen. Mitt minne av diskussionerna har ofta varit lite dimmigt och inte lett till några slutsatser utan har snarast legat och gnagt som små fragment som inte velat inordna sig i ett sammanhängande pussel. Ämnet kan under vissa omständigheter bli mycket intressant men kunskapen om ämnet är knappast användbar annat än om man vill imponera på sin omgivning i avslappnade sammanhang. Min egen landskapstillhörighet har till dags dato varit västgötsk i Lerums, Härlanda, Lundbys och kortare tider i andra församlingar i Göteborg. På senare tid har jag dock avvikit en smula och varit bosatt i Agua Verde i Curitiba (delstaten Parana i Brasilen) och i Torslanda. Summa summarum 85% Västergötland, 10% Bohuslän och 5% Brasilien.

Inspirationen till promenaden kom från en artikel i lokalbladet som berättade om den prekära situationen för en gränssten som kommit i vägen för breddningen av riksväg 155. Genom trafikverkets försorg blev förflyttningen minimal och stenen nu helt synlig för alla som dagligen pendlar från Torslanda mot Göteborg. Artikeln i Torslanda Tidningen beskrev stenens funktion att markera kommungränsen mellan Göteborg och Torslanda. Stenen placerades i början av nittonhundratalet men historien bakom placeringen sträcker sig mycket längre bak i tiden. I trehundra år var Hisingen delad mellan två länder. Några år in på 1250-talet bytte Birger Jarl till sig halva Hisingen med kungen av Norge Håkon Håkonsson och 1658 tog Karl den tionde av Sverige resten av ön i freden i Roskilde. Under en period däremellan hade vi den så kallade Kalmarunionen som upphävde gränsen men unionen verkar ha haft många förhinder och antagligen hann inte unionsbudskapet gå ut innan Svenska herremän gjorde uppror mot den danskdominerade unionen. Efter Roskilde blev gränsen landskaps- härads- och sockengräns, och dess betydelse har klingat av till på sin höjd föremål för inspirerade diskussioner. Under sin storhetstid kan det knappast ha varit någon järnridå, men det finns t.ex. uppgifter om hur danskar gått över gränsen och bränt ner alla gårdar på den svenska sidan. Det är förresten lite lustigt att i fredliga sammanhang kallas västra Hisingens invånare norrmän medan när det gäller mer våldsamma tillställningar kallas dom oftast danskar. Karl den nionde av Sverige försökte etablera en stad på Göta älvs norra strand i början av 1600-talet. Den nya staden byggdes på Eriksberg, mindre än två kilometer från gränsen till Danmark/Norge och den blev nedbränd av danskar tämligen omgående. Ett decennium senare lyckades Karls son, Gustaf II Adolf etablera staden på andra sidan älven.

Människans historia på Hisingen kan dras mycket längre bak i tiden. Den s.k. Sandarna-kulturen fanns här för 10000 år sedan och från bronsåldern finns det lämningar som visar på ett välbeställt liv på ön. Riken i Nordeuropa började bildas i början av tusentalet efter Kristus och det går en historia om att Olof Skötkonung förlorat Hisingen i tärningsspel med den norske kungen Olaf Haraldsen ungefär år 1020. Nästa anteckning om Hisingen är från 1253 då Birger Jarl och Håkon Håkonson delar Hisingen mellan sig och på så sätt skapar den riksgräns som är denna promenads mening och mål. Jag förstår inte varför Håkon gav bort ett stort landområde till Birger. Jag har hört något om en hemgift för en prinsessa men jag misstänker att det låg mer i affären för Håkon, kan det kanske vara så att Håkon fick Bohus? Hursomhelst står det klart att Birgers vinst var Tuve och Lundby socknar. Den tredje anteckningen om Hisingens riksgräns är förstås den om freden i Roskilde i vilken Sverige bl.a. tog Bohuslän och därmed resten av ön. 

Gränser är i största allmänhet ett elände och kanske inte mycket man bör forska vidare i. Idag växer det fram nya nationella rörelser i Sverige och andra europeiska länder. Rimligen är själva fundamentet för nationella rörelser just nationsgränser och ingenting annat. Utan gränser ingen Åkesson, Le Pen, Wilders etc..  Kan följandet av en nationsgräns som helt mist sin betydelse kanske vara ett sätt att visa att gränser inte är av naturen givna och att dom faktiskt kan raderas bort utan att dess omgivning mår dåligt av det? Det får bli mitt motto: En död gräns är en god gräns – låt oss hylla den döda gränsen. Av den gamla riksgränsen på Hisingen verkar det inte finnas några kulturella spår. Man kan utan vidare säga att det råder omedvetenhet om de gamla gränserna runt Göteborg. Det beror säkert på den gamla länsindelningen i vilken Göteborg och Bohuslän bildade ett län medan övriga Västergötland delades upp i Skaraborgs och Älvsborgs län som även omfattade landskapet Dalsland. Frågar du en göteborgare om vilket landskap han bor i blir svaret med stor sannolikhet Bohuslän trots att Göteborg, räknat både som yta och folkmängd, till största delen ligger i Västergötland. När Lasse Dahlkvist dansade på Brännö och hörde ljud från Vinga dunkade hans hjärta för Bohuslän trots att han befann sig i Västergötland. Varför? Antagligen visste han mycket väl var han var men hav och skärgård förknippas mer med Bohuslän än Västergötland och dessutom är det lättare att rimma på Bohuslän och till sist tänkte han kanske att folk inte bryr sig om landskapsgränsen, vilket visade sig vara sant. Jag är därför inte orolig att den här promenaden kommer ge upphov till gränsstridigheter eller landanspråk från Norges sida. På min tomt trivs båda landskapsblommorna, ljung och kaprifoI utmärkt, antagligen omedvetna om vilket landskap de växer i.

Den södra delen av gränsen på Hisingen är särskilt svår att lokalisera då inte bara gränser har flyttats, själva geografin har ändrats i mycket stor omfattning. Om man för 100 år sedan hade ställt sig där Ytterhamnsmotet ligger nu och vänt blicken söder ut hade man rakt fram haft en stor havsvik, antagligen kallad Vike fjord, helt nära och höga berg till höger. Idag har havet flyttats en kilometer längre söderut och byggnader och containrar skymmer sikten så att man inte ens ser havet. Bergen till höger och snett bakåt åt höger har till stor del malts ner till grus och makadam. I början av nittonhundratalet var Arendal en skärgårdsidyll och populärt sommarviste för burgna Göteborgare. Idag är det ett industriområde som praktiskt taget är tomt på befolkning efter arbetstid. Vid Torsviken har flera miljöförstörande verksamheter förlagts. Vikens mynning har täppts till av en muddertipp, den innersta delen av viken har fyllts med sopor, berget på östra sidan har sprängts ut och är nu råoljelager och längre åt sydost finns det både petroleumraffinaderi, bilindustri och stora hamnanläggningar. Längs den västra sidan låg fram till 1977 Göteborgs stora flygplats. Tack vare muddertippen är det idag möjligt att vandra runt viken. Miljön har säkert blivit bättre de senaste åren men än idag känns det som ett helt överkört och övergivet landskap. Det roliga med denna förstörda havsvik är att sjöfågellivet blomstrar och att viken fått status som Natura 2000-område. Hur ett område som måste ha legat i Sverigetoppen vad gäller miljöförstöring kan genomgå en sådan förvandling är svår att förstå. Den officiella förklaringen är att viken är mycket näringsrik men jag kan tänka mig att den relativa frånvaron av mänskligt liv kan ha bidragit till fågelinvasionen. Det skall tilläggas att det gamla flygplatsområdet har blivit människovänligt med pärlan Torslanda havsbadskoloni, golfbana och fritidsbåthamn, allt med en liten buffertzon mot Torsviken.